Orsaken till missbruk är kanske inte den vi tror

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInPin on PinterestPrint this page

Av Johann Hari:

Det har nu gått mer än hundra år sedan droger blev illegala i USA. Under hela detta århundrade har det pågått ett krig mot droger och drogmissbruk och såväl lärare som regeringar har informerat oss om missbruket. Informationen är så djupt rotad i våra sinnen att vi tar den för given. Den verkar självklar och sann. Det var den för mig också tills jag för tre och ett halvt år sedan gav mig iväg på en 30 000- mila resa inför arbetet med min nya bok: ”Att tysta skriket: början och slutet på kriget mot narkotikan” för att ta reda på vad det egentligen är som driver kriget mot droger.

Vad jag lärt mig på vägen är att nästan allt vi har fått höra om missbruk är fel och att det finns en helt annan historia som väntar på att bli berättad, om vi bara är redo att höra den. Om vi verkligen tar till oss denna nya historia, måste vi förändra mycket mer än bara kriget mot drogerna, vi måste förändra oss själva.

Jag lärde mig detta av den extraordinära blandning av människor som jag träffade på min resa; jag lärde mig av vännerna som överlevt sångerskan Billie Holiday, som hjälpte mig inse hur kriget mot narkotikan förföljt henne och bidragit till hennes död. Jag lärde mig av en judisk läkare som smugglades ut ur Budapest-ghettot som litet barn, som senare skulle avslöja hemligheten med missbruk, nu som vuxen man. Jag lärde mig av en transsexuell crackförsäljare i Brooklyn som blev avlad när hans mor, som också var crackmissbrukare, våldtogs av hans far, en polisman i New York. Jag lärde mig av en man som hölls fången i två år i botten på en brunn, av diktaturens torterare, som senare blev vald till president i Uruguay och tog över landets krig mot droger.

Jag hade en personlig anledning till att leta efter svar. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är att försöka väcka upp en av mina släktingar, utan att lyckas. Ända sedan den upplevelsen har jag haft mysteriet med missbruk lurande i bakhuvudet — vad är det som gör att vissa människor blir så fixerade av en drog eller ett beteende att de inte kan sluta? Hur skall vi hjälpa dessa människor att återvända till livet och till oss? När jag blev äldre, var det en annan nära släkting som utvecklade ett kokainberoende, och jag hade ett förhållande med en heroinmissbrukare. Jag antar att missbruk kändes välbekant för mig.

Om du hade frågat mig, i början av min resa vad som orsakar narkotikamissbruk skulle jag ha sett på dig som om du var dum: ”Det är väl inte så svårt att förstå, jag har sett exemplen i mitt eget liv”.

Vi tror allihop att vi vet. Tänk dig att du och jag och ytterligare tjugo personer, vilka som helst som råkar gå förbi på gatan, skulle ta en riktigt potent drog under tjugo dagar. Det finns starka kemiska ”krokar” i droger, så om vi slutar ta drogen dag tjugoett, så behöver våra kroppar den kemikalien. Vi skulle ha ett vildsint begär, ett beroende. Det är vad missbruk betyder, skulle vi säga.
Det här synsättet etablerades från början i USA genom råttexperiment – som hamrades in i amerikanernas psyke på 1980-talet, via en berömd antidrogannons från: ”Ett drogfritt Amerika kampanjen”. Experimentet är enkelt; sätt en råtta i en bur, ensam, med två vattenflaskor. Den ena flaskan innehåller bara vatten. Den andra flaskan innehåller vatten spetsat med heroin och kokain. Nästan varje gång experimentet iordningställs blir råttan så besatt av det drogade vattnet, att den vill ha mer och mer, tills det dödar den.

Antidrogannonsen förklarar:
”Det finns bara en drog som är så beroendeframkallande att nio av tio laboratorieråttor kommer att använda den…och använda den…och använda den…tills den dödar dem. Den heter kokain och den kan göra samma sak för dig”.

Men redan i slutet på 1970-talet, märkte Bruce Alexander (professor i psykologi i Vancouver, USA källa) något egendomligt med detta experiment. Råttan sitter alltså där alldeles ensam i en bur, den har ingenting annat att göra än att ta drogerna. Vad skulle hända, om experimentet gjordes lite annorlunda? Professor Alexander byggde en lekpark för råttor, en grönskande bur med färgglada bollar, råttors favoritmat, tunnlar att springa omkring i och massor av vänner, allt en stadsråtta kan önska sig. Vad skulle hända då? ville professor Alexander veta.
I rått-lekparken provsmakade alla råttorna på båda vattenflaskorna, eftersom de inte visste vad som fanns i dem. Men det som hände sedan var häpnadsväckande:
råttorna tyckte inte om det drogade vattnet. De undvek det för det mesta och förbrukade mindre än en fjärdedel drogvatten jämfört med den mängd de ensamma råttorna brukade dricka. Ingen av dem dog. Så medan alla råttor som var ensamma och olyckliga blev tunga missbrukare, var det ingen av råttorna i den roliga miljön som blev det.

Först trodde jag att detta kanske bara gällde råttor, tills jag upptäckte att, samtidigt som experimentet med rått-lekparken pågick, pågick ett likvärdigt mänskligt experiment, kallat Vietnamkriget. Tidningen: ”Time Magazine” rapporterade att heroin var ”lika vanligt som tuggummi” bland amerikanska soldater, och det fanns bevis för att backa upp detta påstående: cirka 20 procent av de amerikanska soldaterna hade blivit heroinberoende i Vietnam, enligt en studie publicerad i: ”Archives of General Psychiatry”. Många människor var förstås livrädda; de trodde att de skulle få ta emot mängder av missbrukare, som kom tillbaka hem när kriget var slut.
Men enligt samma studie, slutade helt enkelt 95 procent av de heroinberoende soldaterna med droger när de kom hem – väldigt få behövde rehabilitering. När de fick lämna en skrämmande bur och komma tillbaka till en trevlig, så ville de inte ha drogen längre.

Professor Alexander menar att denna upptäckt är en kritik både mot uppfattningen att ett beroende är någon slags moralisk brist orsakad av för mycket festande, och uppfattningen att beroende är en sjukdom som utspelar sig i en hjärna som tagits över av kemikalier. I själva verket är beroende en anpassning, hävdar Alexander. Det är inte dig det är fel på, det är din bur.

Efter den första experimentfasen med rått-lekparken, tog professor Alexander experimentet ett steg längre. Han återskapade det ursprungliga experimentet, där råttorna var ensamma och blev tvångsmässigt beroende av drogen. Han lät dem använda drogen i 57 dagar — en tid som kan stadfästa en ovana ordentligt. Sedan tog han dem ur isoleringen, och placerade dem i rått-lekparken. Han ville veta; om du redan hamnat i ett beroende, är din hjärna då så oåterkalleligt påverkad att du inte kan bli återställd? Tar drogerna över en person? Det som hände var återigen – slående: råttorna hade några tillfälliga återfall, men de slutade snabbt sitt tunga missbruk och gick tillbaka till att ha ett normalt liv. Den goda buren räddade dem. (Detaljerade och fullständiga källhänvisningar till alla studier jag diskuterar finns i min bok.)

När jag fick lära mig om detta, var jag först förbryllad. Hur är detta möjligt? Denna nya teori är ett så radikalt angrepp på det vi har fått lära oss att det kändes som att det inte kan vara sant. Men ju fler forskare jag intervjuade och ju mer jag lärde mig om deras forskning, ju mer lade jag märke till exempel som inte passar in- dvs om du inte tar hänsyn till den nya teorin.

Här är ett exempel på ett experiment som pågår runt omkring oss hela tiden och som kan drabba vem som helst: om du blir påkörd och får en fraktur i höften, kommer du förmodligen att få diamorfin, det medicinska namnet för heroin. På varenda sjukhus finns det gott om folk som liksom du fått heroin under långa perioder, som smärtlindring. Heroinet som du får från läkaren har en mycket högre renhet och styrka än det heroin som används av missbrukare på gatorna (som måste köpa från langare som blandat ut det). Så om den gamla teorin om missbruk vore riktig- det är själva drogen som är orsaken och som gör din kropp beroende – då skulle det ofrånkomliga hända: massor av människor skulle lämna sjukhusen och ge sig ut på gatorna i jakten på droger för att stilla sitt beroende.

Men märkligt nog händer detta nästan aldrig. Som den kanadensiska läkaren Gabor Mate (Gabor Mate) förklarade för mig; medicinska droganvändare slutar bara, trots månader av användning. Samma drog, använd under lika lång tid som skapar desperata narkomaner på gatan, lämnar medicinska patienter opåverkade. Om du fortfarande tror – precis som jag gjorde – att missbruk orsakas av kemiska krokar i hjärnan är detta ologiskt. Men om du tror på Bruce Alexanders teori, faller bitarna på plats. Gatu-missbrukaren är som råttan i den första buren, isolerad och ensam, med endast en källa till tröst att vända sig till. Den medicinska patienten är som råttorna i den andra buren. Hon kommer hem till ett liv där hon är omgiven av människor som hon älskar. Drogen är densamma men miljön är annorlunda.

Detta ger oss en insikt som har en djupare innebörd, inte bara för förståelsen av drogmissbruk. En annan professor som studerat drogmissbruket, professor Peter Cohen (Peter Cohen) hävdar att människan har ett grundläggande behov av att knyta an och skapa relationer. Det är så vi blir tillfredsställda. Om vi inte kan knyta an till varandra, knyter vi an till det vi kan hitta — surret av ett rouletthjul eller nålsticket från en spruta. Han säger att vi bör sluta tala om ”beroende” helt och hållet, och istället kalla det ”anknytning”. Heroinmissbrukaren har skapat en anknytning till heroin eftersom hon inte kunde knyta an lika fullständigt till något annat.

Så motsatsen till beroende är inte nykterhet. Det är mänsklig anknytning

När jag lärde mig allt detta, blev jag sakta övertygad, men jag kunde fortfarande inte skaka av mig ett gnagande tvivel. Menar dessa forskare att de kemiska krokarna inte har någon betydelse? De förklarade det så här: du kan tex bli spelberoende, utan att injicera en kortlek i ådrorna. Du kan ha varje slags missbruk utan några kemiska krokar. Jag gick till ”Anonyma spelmissbrukares” möte i Las Vegas (med tillåtelse från alla närvarande, som visste att jag var där för att observera) och de var lika uppenbart beroende som alla de kokain- och heroinmissbrukare jag känt i mitt liv. Ändå finns det inga kemiska krokar på ett Black Jack bord.

Men jag undrade fortfarande, har inte kemikalierna en viss betydelse ändå? Det visar sig finnas ett experiment som ger ett ganska exakt svar på frågan, som jag lärde mig om i Richard Degrandpres bok: ”The Cult of Pharmacology”.
Alla är överens om att (cigarett)rökning är en av de mest beroendeframkallande ovanor som finns. Den kemiska kroken i tobak är drogen nikotin. Så när nikotinplåster utvecklades i början av 1990, fanns en enorm optimism, cigarettrökare kunde få sitt nikotin men slippa de obehagliga (och dödliga) effekterna av rökning. De skulle bli fria.

Men den amerikanska ”Folkhälsomyndigheten” (Office of the Surgeon General) har funnit att bara 17,7 procent av cigarettrökarna slutar röka med hjälp av nikotinplåstret. Det hjälper bara för vissa människor. Om kemikalien är orsaken till beroendet för 17,7 procent av rökarna, är den orsaken till att miljontals liv blir förstörda, globalt. Men vad detta återigen visar är också att berättelsen vi har lärt oss om att orsaken till ett beroende skulle vara de kemiska krokarna, bara är sann till viss del, de är en mindre del av en mycket större bild.

Slutsatserna har stora konsekvenser för det hundraåriga kriget mot droger. Detta massiva krig, som jag förstått dödar människor – människor i gallerior i Mexiko likväl som människor på gatorna i Liverpool – baseras på påståendet att vi måste utrota en hel rad kemikalier eftersom de kidnappar folks hjärnor och orsakar beroende. Men om droger inte ensamt orsakar missbruket — om det i själva verket är bristen på anknytning som är drivkraften i missbruket — då blir detta tilltag meningslöst.

Ironiskt nog så orsakar dagens krig mot droger, att alla de större drivfaktorerna för att missbruka i stället ökas på. Till exempel besökte jag ett fängelse i Arizona: ”Den låsta tält staden” (youtube.com) där fångar sitter fängslade i små isolerings burar av sten (kallat ”hålet”) i veckor, som bestraffning för att de använt narkotika. Det är så likt ett återskapande av den bur som garanterar dödligt missbruk hos råttor, som jag kan föreställa mig. Och när dessa fångar blir frigivna från fängelset, är de icke-anställningsbara på grund av sitt kriminalregister — vilket garanterar att de hamnar ännu mer utanför samhället. Jag såg detta utspela sig i berättelser från människor jag träffade över hela världen.

Det finns ett alternativ. Det går att bygga ett system som är utformat för att hjälpa narkomaner att åter knyta an till omvärlden, att lämna sitt missbruk bakom sig och det är inte en utopi. Det sker redan nu, jag har sett det. För sådär femton år sedan hade Portugal ett av de värsta narkotikaproblemen i Europa, 1 procent av befolkningen var beroende av heroin. De hade prövat att kriga mot drogerna men problemen bara förvärrades. Så de beslutade sig för att göra något radikalt och annorlunda. De avkriminaliserade alla slags droger, och överförde alla de finansiella resurser som tidigare använts till att gripa och fängsla narkomaner, till att istället användas för att skapa anknytning hos missbrukare – anknytning till sina egna känslor och anknytning till samhället i stort. Det mest avgörande steget har varit att ge missbrukare trygga bostäder och subventionerade jobb så att de har ett syfte i livet och en orsak att gå upp ur sängen på morgonen. Jag kunde se hur de på varma och välkomnande kliniker, fick hjälp att återskapa kontakten med sina känslor, efter att ha bedövat åratal av trauman med droger.
Ett exempel jag studerade var en grupp av missbrukare som fick ett lån för att starta en flyttfirma. Plötsligt var de en grupp, alla knutna till varandra och till samhället, och ansvariga för varandra.

Resultatet av allt detta har nu summerats. En oberoende studie presenterad i den brittiska tidskriften: ”The British journal of Criminology” visar att efter avkriminaliseringen av droger i landet har missbruket minskat- tex har injektionsmissbruket minskat med 50 %. Jag ska upprepa det: injektionsmissbruket har minskat med 50 procent! Avkriminaliseringen har varit en sådan uppenbar framgång, att få människor i Portugal vill gå tillbaka till det gamla systemet. Den främste förkämpen mot en avkriminalisering när frågan debatterades år 2000 var Joao Figueira, landets ledande drogpolis. Han kom med samma dystra varningar som vi skulle kunna förvänta oss från ”Daily Mail” eller ”Fox News”. Men när vi satt där och samtalade i Lissabon, berättade han att ingenting av det han förutspådde och befarade hade inträffat — och han hoppas nu att hela världen följer Portugals exempel.

Detta är inte bara relevant för de missbrukare som jag själv känner och älskar. Det är relevant för oss alla, eftersom det tvingar oss att tänka annorlunda om oss själva. Människor behöver knyta känslomässiga band. Vi behöver få knyta an och få älska. Den visaste meningen i det tjugonde århundradet var E.M. Forsters: ”Bara ta kontakt”. (”Only connect”, epigraf ur boken: ”Howards End”). Men vi har skapat en miljö och en kultur som avskärmar oss från att knyta känslomässiga band eller som erbjuder oss en parodi: sociala medier. Uppkomsten av missbruk är ett symptom på en grundläggande sjukdom i vår livsstil, en som ständigt riktar vår uppmärksamhet mot nästa tindrande objekt vi borde köpa, snarare än mot människorna runt omkring oss.

Författaren George Monbiot har kallat den tid vi lever i för: ”Ensamhetens tidsålder” (källa). Vi har skapat samhällen där det är lättare att bli avskuren från all mänsklig kontakt än någonsin tidigare. Bruce Alexander – skaparen av rått-lekparken — berättade att alltför länge, har vi pratat uteslutande om individens tillfrisknande från missbruk. Vi måste börja tala om ett socialt tillfrisknande – hur vi alla, tillsammans, behöver tillfriskna från isoleringens gissel som sänker sig över oss som en tjock dimma.

Dessa nya rön är inte bara en utmaning för vår politik, de tvingar oss inte bara att byta uppfattning, de tvingar oss att öppna våra hjärtan. Det är verkligen svårt att älska en missbrukare. När jag tänker på de missbrukare som jag älskat, har det alltid varit frestande att följa de tuffa råden från dokusåpor som: ”Intervention” – säg åt missbrukaren att skärpa sig annars så klipper du av kontakten med denne. Budskapet är att en missbrukare som inte slutar missbruka måste bannlysas. Det är logiken i drogkriget, praktiserad i privatlivet. Men som jag lärt mig, kommer detta bara att fördjupa deras missbruk – och du kan förlora dem helt och hållet. Jag kom hem från min resa, fast besluten att knyta missbrukarna i mitt liv tätare intill mig än någonsin – och låta dem veta att jag älskar dem villkorslöst, antingen de slutar missbruka, eller inte kan sluta.

När jag återvände från min långa resa, tittade jag på min ex-pojkvän, liggandes darrande där på min extrasäng under sin avtändning, och jag betraktade honom på ett annorlunda sätt. I ett sekel nu, har vi sjungit hatsånger om missbrukare. Det slog mig medan jag torkade hans svettiga panna, vi borde ha sjungit kärlekssånger till dem istället.

Johann Hari arbetade under nio år som kolumnist för tidningen: ”Independent” i London och har två gånger utnämnts till årets journalist av: ”Amnesty International UK”. Hari är författare till den bästsäljande boken: ”Att tysta skriket: början och slutet på kriget mot narkotikan”.
Bokens hemsida: chasingthescream.com
Artikeln är hämtad från sidan: themindunleashed.com

ANNONS


RELATERADE ARTIKLAR: