Funderingar i en flyttank

av: Mark Guay


Jag stängde dörren bakom mig och tittade ner på mitt nya krypin: ett kar med halvmetersdjupt saltvatten för att hålla min kropp flytande, som skulle beröva mig alla sinnesintryck de kommande 90 minuterna. Jag la mig ner i det trånga salta karet, redo att flyta iväg in i saligheten, medan ljuset tonades ner och den lugna musiken som tidigare fyllt rummet, försvann in i mörkret som nu omslöt mig.
Totalt mörker, total tystnad, total tyngdlöshet.

Jag hade hört talas om begreppet flyttank och floating (flyta) då och då, allt eftersom detta fenomen fortsatte att dyka upp i städer över hela världen. Det var ungefär som när syrgasbehållarna dök upp på 90-talet. Men till skillnad från syrgasbehållarna som bara utlovade en viss avkoppling, så utlovade flyttankarna en upplevelse av oöverträffad avkoppling, avgiftning och en resa in i högre medvetandesfärer.
Forskaren och psykologiprofessorn: Dr Peter Suedfeld källa har ägnat sin forskning åt att studera effekterna av sensorisk deprivation (berövandet av sinnesintryck) sedan han lämnade Princeton på 1960-talet. Hans forskning visar hur detta flytande i en tank kan minska kronisk smärta, högt blodtryck och problem i autonoma nervsystemet. Andra forskare framhåller fördelarna med att utöva sin meditation i en flyttank. När vi berövas alla sinnesintryck är det lättare för oss att meditera eftersom värk och smärtor i kroppen försvinner. Det hjälper oss att nå det som yogis kallar Samadhi – ett tillstånd av lycksalig medvetenhet.

Så, varför väntade jag så länge innan jag bestämde mig för att prova?
– Eftersom jag var rädd. Jag gillar att ha kontroll (vilket jag tror att många människor kan relatera till). Dessutom finns det en modern vandringssägen om att en man som provade, förlorade förståndet och mördade sin älskare samma kväll. Bara det räckte för att få mig att avstå från det salta badet.

Min vän Ian — som är en ”andlig sökare” och som provat floating i flyttank många gånger berättade att hans första flytupplevelse slutade med att han var övertygad om att filmen ”Apornas planet” hade blivit verklighet och inte bara var fiktion; trädörren till rummet där flyttanken stod var det enda som hade skiljt honom från aporna på andra sidan och aporna kontrollerade numera jorden. Han öppnade den knarrande trädörren försiktigt och insåg att det inte alls fanns några apor i receptionen där utanför, bara några nätta kvinnor i yogabyxor, inte precis de formidabla inkräktare han förväntat sig att se.

Jag kan inte påstå att jag var helt övertygad om att apor tagit över planeten, efter min egen upplevelse i flyttanken. Men jag berättar gärna om min transcendentala upplevelse:

Precis som annars när man mediterar, var de första tjugo minuterna långtråkiga. (fast det är svårt att ha grepp om tiden i en flyttank). Men samtidigt som tiden tycktes sakta ner for mitt medvetande iväg som en formel ett- bil och jag kunde höra i mitt inre hur det spann som en motor.

Sedan började jag tänka tillbaka på min barndom. Och med barndom menar jag riktigt tidigt, jag tänkte på hur det kan ha känts att tyngdlöst flyta omkring i fostervattnet i min mammas livmoder.
Jag kunde inte bara föreställa mig känslan. Jag kunde bokstavligen minnas tillbaka till fosterstadiet, hur det kändes att flyta omkring viktlös i nio månader och studsa runt i livmodern. Trygg i förvissningen att allt jag någonsin behövde i livet skulle tas omhand av Gud, via navelsträngen mellan mig och min mor. I detta fantastiska mirakel till födelseprocess.

Sedan tänkte jag på åldrandet. Det slog mig hur märkligt det är att vi ofta tänker på livet som en begränsad period där vi växer upp, tar oss genom tonåren och sedan blir gamla och dör, när det lika gärna kan ses som en kontinuerlig tillväxt som överskrider kroppen och den fysiska tillvaron.

För även om kroppen dör, fortsätter själen att utvecklas. Kanske med hjälp av de andliga arketyper som Carl Gustav Jung talade om? Vad vi lär oss i ett liv kanske präglas in i själen och bärs med in i nästa liv? Det skulle innebära möjlighet till utveckling. Vårt sinne kan fortsätta att utvecklas (genom vanor som meditation tex) till att uppleva nirvana och enheten mellan alla varelser och tänk om vi verkligen består av stjärnstoft, som Carl Gustav Jung ofta antydde?

Jag blinkade och blinkade igen. Var mina ögon öppna eller stängda? Jag var inte riktigt säker. Jag började se stjärnor och sedan mönster som om jag såg blodet i ögonlocken dansa för min syn. Jag flyttade min armar och ben i olika konstellationer, som om jag flöt omkring ute i rymden.

Viktlös – som själen

Jag insåg var jag befann mig och att min kropp flöt omkring i saltvatten, men jag kände mig gränslös, viktlös och inte längre distraherad av kroppens krämpor. Adjöss till gravitationen. Här var jag, för första gången i ett samtal med min själ utan inblandning från kroppen. För första gången kände jag mig verkligen som en ande med en kroppslig upplevelse, istället för en kropp med en andlig upplevelse.
Jag tänkte på en fråga som jag ofta grubblat över: ”Om människans kropp väger precis lika mycket före som efter döden när livet har lämnat kroppen, vad är då det där som vi kallar ”jag”? Vart tog det vägen, flöt själen bara iväg?

Egot och enhet

Jag började se den fysiska kroppen som ett skal som tar oss genom livet för att lära själen en lektion eller flera. Jag tänkte på mina studier i antropologi och i marknadsföring och hur vi i min kultur beter oss på ett sätt som favoriserar den fysiska kroppen och inte själen. Vi verkar tro att saker gör oss lyckliga, fast ett fysiskt objekt aldrig kan nära själen. Själen får bara näring när kroppen följer sin inspiration. Genom att följa inspirationen lever vi ”i anden” och därmed i enlighet med vårt livssyfte.

Jag insåg att meditation generellt, precis som min meditation i flyttanken, hjälper oss att urskilja vårt ego och att tona in på själen och dess enhet med alla varelser.
Jag kunde plötsligt känna den enhet som jag har läst om så många gånger, inte minst i alla heliga böcker som Bibeln, Koranen, Toran, Upanishaderna, Bhagavad Gita och Tao Te Ching.

När lamporna började blinka som en förvarning om att ljuset i flyttanken strax skulle tändas, hördes ett litet knäpp i högtalarna och en sista tanke for genom mitt huvud; vad skulle hända om varje kultur på jorden fokuserade mer på likheterna mellan världens många religioner i stället för på dess skillnader? Vart skulle en sådan medvetenhet kunna föra mänskligheten som art?

Mark Guay är skribent för collective-evolution.com

 

ANNONS:

Du gillar kanske också...