Från bankrådgivare till andlig sökare

av Gregor Levy:

De där stora frågorna: ”Vem är jag?” ”Vad ska jag göra med mitt liv?” ”Hur blir jag lycklig?”
De där frågorna känns på ett särskilt sätt. De känns tunga, svåra. Vad ska man göra med dem? Omedvetet kanske vi tänker att det är lika bra att ignorera dem och hoppas att det inte spelar någon roll. Det var i alla fall så som jag levde mitt liv, tills jag en vacker dag saktade ner tempot, stannade upp och satte mig ner och arbetade med frågorna.

Jag uppfostrades av superpraktiska, ateistiska föräldrar som var övertygade om att vetenskapens svar var A och O när det gällde förklaringen till människans existens. Jag uppmuntrades att tänka självständigt och att utmana auktoriteter (lite grann), så länge jag bara hade ett bra jobb med bra betalt. Liksom i många moderna amerikanska familjer var ordet ”andlig” aldrig ett samtalsämne vid middagsbordet och vi talade alltför sällan om vår kärlek till varandra. Jag hade en svag aning om att det fanns något outtalat, och att detta ”något” hade all betydelse i världen.

Liksom många andra universitetsstudenter hade jag ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv. Men en dag fångade ett glänsande objekt min uppmärksamhet: bankrådgivare på Wall Street. Under ett helt år avstod jag totalt från mitt sociala liv (och avstod från livet i största allmänhet) för att satsa all min energi på att landa ett jobb inom denna tuffa och hårt konkurrensutsatta bransch. Och mot alla odds, jag lyckades! Ett år senare, var jag bankrådgivare i New York City. Det var allt jag kunde önska mig i världen.

Att få det man trott att man önskat sig är första steget för att räkna ut vad man egentligen vill. Det tog inte lång tid för mig att inse att 100 timmars arbetsvecka på en bank är något bedrövligt. Jag var allvarligt deprimerad, och det var inte bara jag som var det. I stort sett alla runt omkring mig var olyckliga, och uttalade öppet att de levde för löningen (eller rättare sagt, för sin bonus).

Materialismen var suverän härskare och det blev alltför uppenbart att jag inte hörde dit. Jag märkte att jag ljög hela tiden, jag fejkade leenden och funderade ut olika sätt att ta kål på chefen (jag menar detta bokstavligen, vi satt ofta i ett konferensrum sena kvällar och pratade om olika tillvägagångssätt). Så jag visste att jag ville sluta, men kände samtidigt att jag inte kunde det. Det här var ju min karriär som jag byggt upp och jag hade arbetat så hårt för att komma dit jag var. Jag kunde ju inte bara ge upp allt detta… eller?

Någon sa en gång att vi människor är som tandkrämstuber. Bara under de mest eländiga villkor, när vi är pressade från alla håll, ser vi hur mycket det faktiskt finns kvar inom oss. Det är i våra svåraste stunder som vi kan se vårt sanna jag och göra ett ärligt val för att hedra behovet av en livsförändring.

I mitt fall började en känsla att sakta krypa sig på. Även om jag nästan hade kunnat offra mitt liv för att få det här jobbet, ville jag faktiskt inte ha det längre. Detta var mycket, mycket svårt för mig att erkänna. Jag hade arbetat så hårt för att komma hit! Så jag började hitta på ursäkter: kanske det skulle bli bättre, kanske min chef skulle sluta eller kanske lönen helt enkelt vägde upp obehaget. Så jag höll fast vid mitt jobb, även om varenda dag kändes eländig. Innerst inne visste jag att jag inte borde vara kvar men jag var rädd. Jag var faktiskt skräckslagen.

När vi plågas av en svår och samtidigt ofrånkomlig sanning, är det ovanligt att vi ser den rakt i vitögat. Oftast, hamnar vi i förnekelse. Vi halvt omedvetet ignorerar den obekväma sanningen och fortsätter tro på det som är bekvämt och välbekant. Så gör vi alla. Vi är så förblindade av våra rädslor att vi inte tar oss tid att stanna upp och fråga oss själva: ”Vad är det, här och nu, som jag verkligen vill?”

Många tycker inte att de har tid att kontemplera över livet, se inåt och en del tycker t o m att det är flummigt. Men i slutändan, för att kunna agera fritt och självständigt måste vi ägna tid till- och ansträngning åt att räkna ut vad vi verkligen vill. Som tur var hade jag möjlighet att ge mig själv lite andrum, och tillåta mig själv att verkligen uppleva mina känslor. Jag kände mig mer levande än någonsin, och utifrån det andrummet, visste jag att jag kunde fatta mina klaraste beslut.

Och så äntligen, kunde jag acceptera sanningen att jag verkligen inte ville ha det här bankjobbet längre. Tanken på att aldrig någonsin komma ifrån banken blev mer skrämmande än tanken på arbetslöshet. Så jag gjorde upp en plan hur jag skulle kunna överleva några månader utan inkomst och så slutade jag på banken. Jag ägnade några månader åt att bara vara, och så småningom insåg jag vad jag egentligen ville göra: jag ville skriva och undervisa.

Nuförtiden gör jag just detta. Även om det inte har varit enkelt, är jag mycket lyckligare när jag kämpar med något jag vill göra än jag var när jag kämpade med något jag inte ville göra. Om det nu skulle gå åt skogen, känner jag mig i alla fall levande på vägen dit.

Min berättelse är bara en enda människas berättelse, och jag är säker på att din berättelse är lite annorlunda. Du är antagligen inte bankrådgivare. Du hade andra föräldrar än mina. Vi lever olika liv. Men både du och jag vet hur det känns att inte veta vad man vill, vem man är. Att känna sig helt förvirrad, helt ensam, besviken, misslyckad. Vi försöker leva detta oglamorösa, stökiga liv, vi söker något och försöker bara lista ut hur man ska bli lycklig.

Hur hittar vi lyckan? Jo, genom att fråga oss själva vad som verkligen gör oss lyckliga! Du kan ta dig tid att fråga dig själv detta! Vad sägs om när du vaknar på morgonen? Eller när du sitter i bilen? Eller står i duschen? Eller sitter på toaletten? Det handlar bara om ett par minuter. Gör detta till en prioritet. Fråga dig själv vad som verkligen, verkligen betyder något för dig, och sedan (detta är viktigt) lyssna till dig själv! Lyssna uppmärksamt.

För det mesta stressar vi bara runt. Vi vet inte vilka vi är, vi vet inte vad vi vill, utan vi bara tror vi vet vilka vi är, och vi tror vi vet vad vi vill. Så vi springer hit och dit utan att fylla livet med det som egentligen gör oss glada. Så, vakna! Ta tag i det, se till att verkligen lyssna till dig själv, på allvar. Var modig och ställ de tuffa frågorna till dig själv, till ditt inre. Då startar processen att verkligen leva ett autentiskt liv, ett liv du själv har valt.

Om författaren: Gregor Levy twitter
arbetar som skribent och bor just nu i Los Angeles.
Artikeln är hämtad från: collectivelyconscious.net

ANNONS


Du gillar kanske också...