Döden gav mig livet

Anita Moorjani på YouTube i transkription:

Det är så spännande för mig att vara här och jag är så glad att kunna träffa alla människor. Den största anledningen till att jag är glad att vara här är att jag inte borde vara vid liv idag. Jag borde ha dött den 2:e februari, 2006. Det skulle ha varit min sista dag i det här fysiska livet, för den dagen sa läkarna till min man och min familj att jag bara hade ett par timmar kvar att leva. Jag var döende i slutskedet av Lymfom, som är en form av cancer i lymfkörtlarna.

Fram till den tidpunkten hade jag kämpat mot cancern i fyra år. I fyra år hade denna sjukdom ätit upp min kropp, på sin färd genom lymfsystemet. Det började med en klump i halsen och sedan spred cancern sig i hela lymfsystemet så att vid den här tidpunkten, efter fyra år, hade jag tumörer- några av dem stora som citroner- som hade spridit sig från skallbasen, runt halsen ner i bröstkorgen, under armarna och hela vägen till buken. Och vid den tidpunkten, redan innan jag gick in i koma, var mina lungor vätskefyllda och varje gång jag skulle lägga mig ner höll jag på att kvävas av vätskan. Mina muskler var helt förtvinade så jag vägde bara omkring 38 kilo. Jag såg ut som ett skelett med bara huden över.

Jag hade stora vidöppna sprickor i huden där giftet sipprade ut ur kroppen. Jag kunde inte smälta någon mat, jag hade en ihållande låggradig feber, jag kunde inte gå eftersom mina muskler hade förtvinat. Jag var antingen sängliggande eller blev förflyttad runt med rullstol. Jag var hela tiden ansluten till en syrgastank, för jag kunde inte andas utan syrgashjälp och just den morgonen, den 2:e februari 2006 gick jag in i koma. Och läkarna sa att detta var i mitt livs slutskede, för nu hade mina organ stängt ned- mina organ sviktade. Min familj fick veta att om det fanns någon som ville hinna träffa mig innan jag dog, så måste de komma nu!

Vad ingen i min omgivning förstod var, att även om jag till synes låg i koma och med slutna ögon var jag medveten om allt som pågick runt omkring mig. Jag var medveten om min man, som var sorgsen, men satt vid min sida och höll min hand. Jag var medveten om allt läkarna gjorde, de satte slangar i mig för att tappa ur vätska ur lungorna så att jag kunde andas lättare. Jag var medveten om varenda sak som hände, det kändes som om jag hade 360-graders perifert seende. Jag kunde se allting som hände runt min kropp, men inte bara allting i rummet där min kropp befann sig, utan även där bortom.

Och det var som om jag hade expanderat ut ur min kropp. Jag var medveten om min fysiska kropp – jag kunde se den ligga där på sjukhussängen- men jag var inte längre begränsad till kroppen, det kändes som om jag kunde vara överallt samtidigt. Det var som att, var än jag medvetet fokuserade, där var jag. Jag var medveten om min bror, som var i Indien. Min kropp / jag var i Hong Kong. Min bror var i Indien och stressade för att hinna med ett flyg för att ta sig hem till mig. Han ville träffa mig innan jag tog mitt sista andetag. Och jag var medveten om detta. Det kändes som om jag var där med honom, jag såg honom på planet.

Och sedan blev jag också medveten om min far och min bästa vän, som jag hade förlorat tidigare. De hade gått bort, de var döda. Men ändå blev jag medveten om deras närvaro hos mig, som om de vägledde mig och kommunicerade med mig. En sak som jag kände i detta fantastiska, expanderade tillstånd; jag kände att jag var som i en sfär av klarhet, där jag förstod allt. Jag förstod varför jag hade cancer. Jag förstod att jag var mycket större, att vi alla i själva verket är mycket större och mäktigare än vi inser medan vi är i våra fysiska kroppar. Det kändes också som om jag var sammanlänkad med alla, med alla läkare som behandlade mig, med sjuksköterskorna, min man, min mamma, min bror och med alla. Det kändes som om vi alla delade samma medvetande. Det kändes som om jag kunde känna vad de kände, jag kunde känna sorgen de kände, jag kunde känna den resignation som läkarna kände.
Jag kunde förstå vad de kände samtidigt som jag själv inte känslomässigt drogs in i dramat.

Det är som om vi alla delar samma medvetande, det är som om – när vi inte uttrycker oss i den fysiska kroppen- du och jag och vi alla- är uttryck för samma medvetande. Det var så det kändes. Det kändes som min far försökte kommunicera till mig att min tid inte var kommen, att jag behövde gå tillbaka in i min kropp. Först ville jag inte gå tillbaka, och jag kände det som att jag fick välja; att gå tillbaka eller att inte gå tillbaka.

Först, ville jag absolut inte gå tillbaka in i kroppen, för jag kunde inte hitta en enda god anledning till att gå tillbaka till den där sjuka och döende kroppen. Jag var en börda för min familj, jag plågades, det fanns ingen bra anledning, så jag ville inte gå tillbaka. Men i nästa ögonblick, kände jag en fullständig visshet att nu när jag visste det jag visste och eftersom jag förstod vad som orsakade cancern, skulle- om jag valde att gå tillbaka till min kropp- min kropp läka mycket, mycket snabbt. Och så, i det ögonblicket fattade jag beslutet att gå tillbaka och jag hörde det som om min far och min bästa vän sade till mig:

Nu när du vet sanningen om vem du egentligen är, gå tillbaka och lev ditt liv utan rädsla

Och det var då jag vaknade upp ur koman. Min familj var så lättad över detta och läkarna, de hade ingen förklaring. Läkarna var förvånade och de uttalade sig mycket, mycket försiktigt eftersom läget var så osäkert. Jag var fortfarande så svag, det fanns inget sätt att veta säkert ifall jag skulle fortsätta att vara vaken, bli frisk eller gå tillbaka in i koma.

Men jag själv visste att jag skulle bli bra och jag berättade det för min familj:
”Jag kommer att bli bra, jag vet att jag kommer att bli bra, min tid är inte kommen!”
Inom fem dagar, hade tumörerna i min kropp krympt med 70%. Efter fem veckor blev jag utskriven från sjukhuset och fick åka hem, då var jag helt cancerfri. Vad som hände sedan var att jag fick börja om mitt liv från den dagen och som ni nog förstår, kändes mitt liv helt annorlunda. Min syn på världen var förändrad. Upplevelsen jag haft förändrade min syn på våra fysiska kroppar, på min egen fysiska kropp, på sjukdom och på hur jag uppfattar världen. Det var mycket svårt för mig att anpassa mig till livet igen efter min upplevelse.

Det bästa sättet att förklara hur upplevelsen kändes, är med metaforer. Och en metafor som jag gillar att använda är den om en stor lagerlokal. Föreställ dig att du befinner dig i en stor mörklagd lagerlokal – det är helt kolsvart och du kan inte se någonting i mörkret. Du kan inte ens se rakt framför dig- ingenting. Men tänk dig att du har en liten ficklampa i handen, och du har bara denna lilla ficklampa till din hjälp.

Du tänder ficklampan och med hjälp av den försöker du navigera dig fram i mörkret. Du har inget annat ljus än ljusskenet från den lilla ficklampan till din hjälp där du försöker ta dig fram i lokalen och det enda du kan se är det du kan se i ficklampans sken. Om ficklampan lyser på en sak där borta, är allt du kan se den sak du lyser på där borta, allt annat är i mörker. Du vänder ficklampans sken mot något annat och allt du ser är bara den upplysta fläcken, allt annat är mörkt.
Tänk dig sedan att plötsligt en dag tänds stora strålkastare så att hela lagret blir upplyst och du inser att lagerlokalen är enorm. Den är större än du någonsin kunnat föreställa dig och fylld av hyllrad efter hyllrad med alla möjliga saker.

På hyllornas rader finns varenda slags sak du någonsin kan tänka dig och varenda slags sak du aldrig kunnat tänka dig ens i fantasin. Några saker är vackra, några är inte så vackra, några är stora, några är små, några har färger som du aldrig sett förut, färger som du inte ens visste fanns och det finns saker som ser märkliga eller roliga ut. Allt finns där sida vid sida och några av sakerna har du sett förut med din ficklampa, men många av dem har du aldrig sett förut eftersom din ficklampa aldrig har lyst på dem. Tänk dig nu att strålkastarna släcks igen och du går tillbaka till att bara ha ljuset från din ficklampa. Men nu, trots att du återigen bara kan se vad du ser i din ficklampas sken, så vet du åtminstone att det finns så mycket mer samtidigt och parallellt med de saker som du faktiskt kan se. Du vet nu att bara för att du inte kan se eller uppleva saker betyder det inte, att de inte finns. Du vet detta för att du sett det.

Det är så det känns för mig, det finns så mycket mer än vad vi tror, så mycket mer än det vi har upplevt. Det finns där strax bortom vår ficklampa. Och bara för att hjälpa dig förstå det hela lite bättre, skulle jag vilja prova en lek, ett litet experiment med dig; jag vill att du ska se dig omkring i rummet och hitta allt du kan se i olika nyanser av färgen röd, allt från ljust rött till mörk Bourgogne. Se dig omkring och memorera så många saker som möjligt. Jag kommer att fråga dig hur många du minns. Gör detta en liten stund.

OK, titta nu rakt fram och försök att komma ihåg: hur många blå saker minns du?
Nästan ingen, eller hur? Nästan ingen! Se dig omkring i rummet igen och se hur många blå saker det faktiskt finns utöver de röda, utan att du la märke till dem. Du såg dem inte. Varför? – För att du inte var medveten om dem. Ljusstrålen från den där ficklampan, vad symboliserar den? – Den är din medvetenhet, ljusstrålen är din medvetenhet. När du belyser något med din medvetenhet blir det din verklighet, det blir det som du upplever. Det kan finnas annat rakt under näsan på dig men om din ficklampa inte lyser där märker du det inte ens, du är inte ens medveten om det.

Tänk efter vad detta innebär. Tänk på alla miljarder dollar vi spenderar på att informera om risken för att utveckla cancer, alla upplysningskampanjer om cancer. Tänk om vi skulle lägga lika mycket pengar, energi och ansträngning på att istället medvetandegöra och upplysa om vad som håller oss friska, vilken annorlunda värld vi skulle ha. Tänk om vi la alla våra ansträngningar på att bevara fred i stället för på strider och krig. Vi skulle ha en helt annan värld om vi ändrade vår medvetenhet. För att ta ner det hela på ett mer personligt plan, vill jag dela med mig av de fem största lärdomarna jag tog med mig från min upplevelse:

Nummer ett, den allra viktigaste lärdomen jag gjorde:
Det viktigaste vi kan fokusera vårt medvetande på i livet, är kärlek. Den är nummer ett. Och det låter som en klyscha, för det är lätt att säga: ”Älska alla människor”.
Men jag lärde mig att en av orsakerna till att jag fick cancer, var att jag inte älskade mig själv. Detta är enormt viktigt. När vi älskar oss själva- värderar vi oss själva, när vi värderar oss själva- lär vi andra människor hur de ska behandla oss. När du älskar dig själv, har du inget behov av att kontrollera eller mobba andra människor och du låter inte andra kontrollera eller mobba dig. Så att älska sig själv är lika viktigt som att älska andra människor. Och ju mer du älskar dig själv, ju mer kärlek har du att ge till andra människor.

Nummer två, den näst största lärdomen; att leva livet utan rädsla:
De flesta av oss har växt upp på en diet av rädsla, vi har lärt oss att frukta nästan allting. Jag brukade vara rädd för cancer, rädd för att äta fel sorts mat, rädd för att inte bli omtyckt, rädd för att misslyckas, jag var rädd för nästan allt och de flesta av oss är uppfostrade till att vara rädda för nästan allt. Och folk tror att rädsla och varningar håller oss undan faran men det är faktiskt inte sant. Kärleken håller oss undan faran. När du älskar dig själv och älskar andra människor, ser du till att skydda dig själv och andra människor. Kärleken håller dig mycket säkrare än rädslan. Kärleken skyddar oss.

Det tredje jag lärt mig som är mycket viktigt är: humorn, skrattet och glädjen:
När vi föds vet vi det här. Redan nyfödda vet hur viktigt det är att skratta och det är också vad barn gör mest hela tiden. Vi föds kärleksfulla och orädda men lär oss av med det när vi växer upp. Att skratta är mycket viktigt, se humorn och att hitta glädjen i livet. Det är viktigare än varje annan andlig metod som du kan tänka dig. Om vi skrattade mer, allra helst om våra politiker lärde sig att skratta mer, så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Och om vi skrattade mer, skulle färre människor bli sjuka, vi skulle behöva färre sjukhus och färre fängelser.

Det fjärde viktiga jag lärde mig; att livet är en gåva:
Livet är verkligen en gåva men de flesta av oss lever våra liv som om livet är en ”att- göra- lista”. Så borde det inte vara och det är olyckligt att först när vi förlorar något som vi värderar, inser vi det sanna värdet av det. För mig krävdes det att jag förlorade mitt liv för att inse livets värde och jag vill inte att andra människor gör om samma misstag, det är därför jag vill dela mitt budskap. Jag vill inte att folk ska inse värdet av sitt liv först när det är för sent. Ditt liv är en gåva och t o m livets alla utmaningar är gåvor.

När jag hade cancer, var det den största utmaning jag någonsin kunnat tänka mig men idag när jag ser tillbaka, känner jag att det är den största gåva jag kunnat få. Folk tror att cancern är det som dödar en, det trodde jag också men i själva verket höll jag på att döda mig själv innan jag fick cancer. Cancern räddade mitt liv. Alla våra utmaningar är gåvor, till slut inser du alltid att dina utmaningar egentligen varit gåvor. Och om du verkligen har det svårt och det inte alls känns som en gåva, så har du inte kommit till slutet av utmaningen ännu.

Den femte, viktiga lärdomen; att alltid vara sig själv:
Var så mycket du, som du någonsin kan. Låt ditt ljus lysa så klart du bara kan. Omfamna din unikhet. Bara inse vem du är, lär känna dig själv, älska dig själv villkorslöst och bara var dig själv. Och med dessa fem lärdomar bjuder jag dig att gå iväg och leva ditt liv utan rädsla. Tack för mig.

Anita Moorjani har blivit något av en internationell sensation sedan hennes bok: ”Döden gav mig livet” hamnade på New York Times bestsellers lista, endast två veckor efter publiceringen i mars 2012. Hennes märkliga nära-döden-upplevelse (ndu) och efterföljande healing från cancer i slutstadiet, är ett av de mest fantastiska fallen någonsin som dokumenterats. Hon hade enbart timmar kvar att leva, enligt läkarna, när hon hamnade i koma på morgonen den 2 februari 2006.
Hemsida: anitamoorjani.com
Talet som transkriberats är hämtat från: tedxbayarea.com

ANNONS


Du gillar kanske också...